Rest In Peace

Min morbror fick barn sent i livet i jämförelse med sina syskon. Han tyckte mycket om barn och han var vår personliga klätterställning när vi var små. Han visade alltid stort intresse för vad man höll på med och vad som hände i ens liv. Han var med mycket och hälsade på en del när han bodde nära oss(Gävle). Det märktes verkligen att han var intresserad och det var roligt att berätta och förklara om det behövdes. Han uppmuntrade oss alltid och även om han bodde X-antal mil bort(Han flyttade till Norrköping i början på 2000-talet tror jag det var och fick då sin dotter(min kusin) Tilda tillsammans med Lena(min moster)) så fanns han där på något sätt ändå även om vi inte sågs eller pratades vid ofta alls.

Sommaren 2010 är en sommar som jag sent kommer att glömma. Det var sista dagen på Peace and Love festivalen. Jag och Åsa skulle gå på festivalen för att sedan gå på vårat sista arbetspass som var 12h långt, med andra ord: vi skulle vara vaken i säkert ett dygn. Jag vaknade vid 13-14-tiden och kunde verkligen inte somna om så jag ringde mamma som var hos Leif den helgen(i borlänge) och frågade om jag kunde komma över på en fika eller om det var mamma som föreslog det när jag frågade om vi kunde ses med tanke på att de sedan skulle åka till Gotland i en vecka. När jag kom dit berättade mamma att den där knölen på halsen som min morbror hade vart och kollat och som de i februari hade sagt varit godartad inte var det. Han hade cancer. Jag minns att min första impuls var att ställa hur mycket frågor som helst för att få en uppfattning om situationen, för att sedan börja gråta. (Många kanske tycker att det var fel av henne att berätta det då precis innan jag skulle gå på sista festivaldagen, men jag tyckte det var bättre då än när jag hade varit vaken i ett dygn). Detta var alltså den 3juli 2010. Den tredje September åkte jag med mamma och Carmlito ner för att hälsa på min morbror, de hade då börjat med strålning, då inget annat hjälpte. Jag får väl säga att jag var lite smånervös för att se honom då alla hade sagt att det inte gick att föreställa sig hur han såg ut. Men trots den enorma knölen på halsen och att han inte kunde prata så var det på något sätt ändå morbror Dan. Just då såg det bra ut. Han var positiv och det verkade som om strålningen hjälpte. Den 29 September ringde mamma och berättade att det hade blivit värre och det hade gått snabbt. Nu var det bara att vänta sa mamma. Jag var jätteledsen. Den 30 September 2010 ringde mamma och sa att "det är över nu". Det finns inte ord för hur jag kände då. Livet är inte rättvist.

R.I.P

Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta<3